Läs mer på Nordiska Mondioringföreningens Hemsida.

Kennel Vixax har anordnat Mondioring läger 2001 & 2002 samt 2008

Så här skrev Lothar Marunga en man som alltid har något elakt på tungan men glimten i ögat:

"En gång kunde jag allt…
Och nu vet jag ingenting. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta mina intryck från att nyligen ha bevistat en IPO/Mondioring helg.
Det var Marie Axelsson i Veberöds BK som bjudit in några belgiska instruktörer, och trots att många av deltagarna var av klart över genomsnittligt kompetens, fick vi en hel del att fundera på.

För att börja från början, när IPO/BHP introducerades, så var det inne att hetsa hundarna i princip bortom allt vett o sans. Piskor smällde och man drog upp hundarna i parti och minut. Man lade grunden för en aggression i skyddet som man sedan inte riktigt visst hur man skulle hantera. Man tittade gärna på gamla videoinspelningar från Tyskland där mer eller mindre osmakliga saker visades.

Så småningom kunde man skönja en förändring. Hetsen blev mindre och piskan kom i princip bara fram om det var nåt ”lik” man ville väcka. På Kindslägret exempelvis med 18 deltagare i IPO gruppen fanns överhuvudtaget ingen piska. När jag sedan kom till Veberöd var t.o.m. softstocken borta på träningen. Figuranten arbetade lugnt o sansat och anskällningsövningarna liknade mer det sätt vi brukar lära in skallövningarna på sökhundar. På frågor om skärpa, försvar o andra mer eller mindre häftiga egenskaper skyddsklientelet gärna omger sig med, möttes vi bara en stor förundran. ”Varför arbetar ni i Sverige med aggression när hunden egentligen inte mår bra av det. Hunden skall känna säkerhet i umgänge med figuranten och känna förtroende i det den gör”. Morsning – där gick den sista machoplattformen åt helvete.

OK. Upp till bevis. Instruktörernas egna hundar visades upp och man förvånades över deras arbete. Maken till hög intensitet och kraftiga bett har jag sällan sett. Hundarna kunde i princip skickas rätt in i publiken för att där angripa busen. Då skall man ha klart för sig att en Modiohund inte är ärmfixerad utan biter överallt. Så en vissling från föraren och hunden släppte blixtsnabbt. ”Det där måste ha körts in med el” hördes från en deltagare. Ingalunda. Vi fick följa inlärningen på några hemmahundar och kunde konstatera hur dom på 4 dagar växte i självsäkerhet och uppvisade släppande som skulle få en svenskskyddsförare att häpna.

Det var mycket grubblande på hemresan. Helt plötsligt hade man fått ett till kunskapsblock som skulle placeras på rätt plats. Väl hemkommen försökte jag förmedla lite av mina intryck till en etablerad skyddsförare i klubben. ”Mondio – det där när man bevakar föremål”, hördes föraktfullt. Jag förstod att man tydligen uppfattade sig själv som fullärd och inte var mottaglig för ny kunskap. I och för sig ingår föremålsbevakning i Ringprogrammet på totalt 45 minuter, men kommentaren var ungefär lika intelligent som att säga ”Svenskskydds – det är där dom letar föremål i skogen”

Dessa rader är inte avsedda som reklam för Mondio, men jag måste erkänna att jag fick en insikt som jag knappt längre trodde var möjlig efter nästan 35 år i SBK. Sedan är det så att hundkunskap i sig är unik. Ju mer man kan, desto mer finns att plocka fram den dagen man behöver det – oavsett vad det är man skall träna."

Lothar Marunga